Krångel!

Tyvärr så har blogger krånglat hela dagen i dag, vilket har resulterat i att ett inlägg samt många kommentarer har förvunnit. Jag hoppas ju på att dessa kommer tillbaka, men helt säkert är jag absolut inte. Så jag ber er som är med i Jelly Belly-tävlingen att kolla så att era kommentarer finns kvar, annars får ni lämna nya. Jag vet ej vad detta fel beror på, men det verkar som att alla bloggeranvändare är drabbade. Skittråkigt helt enkelt! Så nu får jag minsann se till att fixa en egen blogg, såhär går det ju inte att ha det.

Affirmera mera

De sista månaderna har jag läst flera självhjälpsböcker av olika sorter och med olika inriktningar. En sak har de dock alla haft gemensamt och det är att de har tagit upp affirmation som det viktigaste och kraftfullaste sättet att förändra sitt liv. Affirmation handlar enkelt om att tänka positiva tankar, alla tankar påverkar vår framtid då tankens kraft är otroligt stark. Som en positiv bekräftelse till dig själv, dagligen.

Så enkelt man kan påverka sitt liv, det handlar bara om att leva enligt lagen om attraktion - det man sänder ut får man tillbaka. Jag blev självklart oerhört nyfiken och har därför testat detta på mig själv den sista månaden. Det första jag upptäckte var att jag går runt och tänker otroligt mycket negativa tankar, som jag dessutom upprepar om och om igen. Som en gammal trasig grammofonspelare som är i behov av reparation och en ny skiva att spela. Det värsta är att jag inte har varit ett dugg medveten om detta. Jag har läst på flera ställen att vi tänker ungefär 65 000 tankar dagligen, de flesta av dem är negativa. Om nu tankarna påverkar vår framtid så blir det ganska enkel matematik.

Just nu så övar jag mig i att mota bort alla negativa tankar och istället ersätta dem med positiva tankar. Bara det är en konst kan jag säga. Så första steget är att bli medveten om sina negativa tankar, andra att vilja göra något åt dem och till slut att faktiskt göra det. Nu efter en månads kämpande med mina tankar så går det lättare och lättare. Jag har börjar affirmera saker som jag vill ska hända och jag tänker positiva tankar om mig själv. De negativa tankarna finns där i mörkret och lurar, men nu upptäcker jag dem snabbt och vet precis hur jag ska göra för att få bort dem. För jag vill inte vara en trasig grammofonspelare som hela tiden spelar samma skiva, jag vill spela nya friska melodier som får min kropp, själ och mina medmänniskor att må bra.

Att ta sig an nya drömmar och visioner

God morgon kära ni, eller god förmiddag är faktiskt mer passande. I dag är jag minsann pigg, utvilad och redo att ta mig an dagen på allra bästa sätt. I dag är det dagen som saker och ting vänder, för det har jag bestämt och då är det så det är! För som vi alla vet så är det ju i tankarna som det sitter, synsättet på vår omgivning, världen och våra tankar drömmar och visioner.

I dag ska jag slå mig ner i soffan med en penna i min hand och staka upp nya mål för framtiden, vilket känns grymt spännande. Framtiden är ju faktiskt en tom målarduk, jag kan faktiskt själv bestämma rätt mycket hur den där tavlan ska se ut eller i varje fall i vilka färger som den ska målas. Tänk vilken befriande tanke det är, att vara herre över sitt eget liv, sina egna tankar och sin egen framtid. Tankens kraft är så otroligt stark, det kan aldrig upprepas för ofta.

Hoppas ni alla får en underbar Fredag och tack för alla era härliga kommenterar!

Torsdagsfest & Fredagsfunderingar

Vi befinner oss just nu på den skånska landsbygden jag, lemuren och mannen. Det är fint här, i en skånelänga mitt ute på den karga slätten med höns som sitter utanför köksfönstret och tittar på en med bedjande ögon för att kanske lyckas charma till sig några extra brödbitar. Huset är fullt med blommor och vi har precis nyligen intagit en långfrukost med hemvärpta ägg, surdegsbröd och en mängd med kallskuret som blev över efter gårdagens 65-års fest. Mannens pappa firade sin dag med att ställa till med fest för en brokig skara med människor hemma i det stora lantköket. Det blev en lyckad afton som avslutades en bit in på natten med allsång till mannens gitarrspelande. Tror inte att det finns ett bättre eller roligare sätt att höja stämningen på en fest än levande musik, helst när alla kan sjunga med efter vilja och förmåga.

Snart ska jag trotsa blåsten och ge mig ut på en promenad med lemuren medan mannen halvsover i soffan och försöker bli av med en bitande huvudvärk. Kamerasladden har jag glömt hemma så tyvärr kan jag inte bjuda på några bilder härifrån i dag. Framåt Lördag vankas det ännu ett kalas för sötaste systeryster som fyller år, då styr vi kosan ut till ännu en gård på landet för att umgås med höns, katter, hundar och en annan brokig skara med människor. Jag gillar verkligen livet på landet. Mannen fick en fråga i går om han är en stadsmänniska eller hellre föredrar landet. Han svarade både och. Jag har själv funderat på det där och kan inte riktigt komma på vad jag föredrar, det är enormt skönt att bo inne i centrala Halmstad, med närhet till jobb, affärer, restauranger och vänner. Å andra sidan så längtar en del av mig ut till landsbygden precis varje dag, så en skön blandning är nog helt enkelt det bästa för mig. Vart trivs ni bäst? Land eller stad?

En komihågfredag!

I dag tog jag ut en sådan där semesterdag för att göra en massa viktigheter igen, jag ska berätta för er någon dag framöver när saker och ting förhoppningsvis faller på sin plats. Det har varit en bra Fredag, en sådan där som för alltid kommer att stanna kvar i minnet. Minusgraderna börjar sakta att försvinna, nästan så mycket att jag börjar att hoppas på en vår snart. Tänk, ibland är jag nästan lite rädd för att den inte kommer i år igen, utan att vintern har bitit sig fast för att stanna. Kan ni oxå känna så ibland?

Just nu ligger det en liten blond 4-årig kusin i sängen och sover tillsammans med en liten yvig Jack Russel och en väldigt fin man. Jag ska snart göra dem sällskap, ville bara passa på att önska er alla en fin helg och säga att jag är så glad för alla era kommenterar och era besök här på bloggen!

Hjärtligt!

Ibland om man letar riktigt noga kan man hitta små fina saker i vardagen.

Såsom hjärtformade osthål på sömniga Söndagsmackor.

Eller hjärtformade svarta fläckar på magen av en rufsig och älskad Jack Russel.

Det där med att vara utan TV

Få saker provocerar andra människor så mycket som när jag och min man berättar att vi har slängt ut vår tv, att vi är helt tv-lösa och att det lixsom inte är något problem för oss. Vi klarar av att leva ett väl fungerande liv utan att bänka oss framför tv:n flera timmar varje kväll och ja, vi hittar annat att fylla våra timmar med.

Anledningen till att vi slängde ut dumburken för snart tre år sedan är att vi faktiskt tyckte för mycket om vår tv, vi följde för många program och lätt tv-tablån styra alldeles för många timmar av vår lediga tid, vilket till slut påverkade vårt förhållande negativt. Det blev helt enkelt ett beroende. Ett beroende som vi gjorde tvärt slut på genom att köra hem vår nyinköpta tv till min mormor istället, där gör den mer nytta. Vi har inte ångrat oss en sekund! Nu har vi så mycket mer tid till att verkligen prata med varandra varje kväll, laga ordentlig mat, gå långa promenader med Lemuren, umgås med våra vänner, läsa, pyssla och baka. Vilket bara är positivt på alla sätt och vis.

Men som sagt många blir otroligt provocerade av vårt beslut, nästan arga och vill genast förvara sitt eget tv-tittande. Vilket får mig att fundera över vilken konstig värld vi lever i, när det mest provocerande är människor som lever utan tv. Jag får ofta frågan - Vad gör ni då på kvällarna när ni inte har någon tv? Jag brukar istället vända på det och fråga - Hur har ni tid att titta på tv? Vilket såklart provocerar ännu mer, men jag kan inte låta bli. Den enda gången som jag verkligen, verkligen har saknat tv:n var nu när jag var magsjuk och inte hade ork till annat än att ligga hemma i soffan och glo. Tur då att det finns svt-play och tv4-anytime att tillgå för alla med dator och internetuppkoppling. Så nu har jag tittat in mig på Solsidan och sälar mig till skaran av beundrare. Fast jag har nästan kunnat följa serien utan att titta på tv, genom att läsa i kvällstidningarna och lyssna på människors tv-pratande. Som sagt det är allt en konstig värld vi lever i.

Utmaningen!

(Foto från förra sommaren, solbränd, blond & jag önskar att det vore taget i dag :-)

Blev utmanad av eminenta bloggaren Käthe att svara på några frågor, här kommer frågor och svar.

Hur länge har du bloggat?

Inte länge alls faktiskt, sedan november 2010. Alltså knappt tre månader.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?

Jag har följt några bloggar under ganska många år, bland annat UnderbaraClara, Käthe och Anna. Sedan läser jag en hel hög med andra bloggar som jag följer mer eller mindre sporadiskt. Har hittat en del nya guldkorn sedan jag själv började att blogga vilket är otroligt roligt. Jag kollar in hos alla som lämnar en kommentar här då det är så roligt att få en bild av personen bakom.

Av de bloggar du läser, hur många är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?

Oj, jag vet inte. Är ganska svårt att dela in bloggar på det sättet, det är inte pga av ett ämne som jag fastnar för en blogg. Jag gillar de bloggar som jag får en bra känsla av att läsa, när det verkar finnas en genuint trevlig och härlig människa bakom bloggen och jag får ta del av den personens vardag, tankar, bilder och kunskap.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Ingen aning, men det hoppas jag ju. Jag försöker alltid att vara mig själv oavsett vad jag gör, så det tror jag nog. Får ta och fråga svärmor och lillasyster som kikar in här nästan varje dag.

Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden

Jag har ju som sagt bara bloggat i tre månader, så det är ju svårt att svara på om den gränsen tänjts. Dock lägger jag inte upp bilder på mina nära och kära om inte de tycker att det är okej. Skulle aldrig lägga upp bilder på andra utan deras medgivande. När det gäller mig själv skriver jag om det som känns bra helt enkelt, det är magkänslan som avgör.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Oj, vet faktiskt inte. Alla vill vi ju ha bekräftelse, men det är inte därför jag bloggar. Jag ser det som ett litet kreativt projekt, ett forum att lägga upp bilder och få skriva av mig lite. Dessutom är ju ert sällskap väldigt trevligt.

Har du träffat människor irl, efter att ha träffat dem via bloggen?

Nix. Fast det skulle ju vara fasligt roligt, många har jag fått en så bra känsla av och tror att jag skulle trivas med i verkliga livet oxå.

Tror du att det är skadligt för vissa personer att blogga?

Tja, det kanske det kan vara. Det kan ju vara ganska utlämnande att blogga, så är man väldigt ung eller osäker kan det vara svårt att hitta en gräns som är bra. För mig är det inget problem eftersom jag är så trygg i mig själv och vet precis var min gräns går.

Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?

Det finns inga nackdelar. Önskar istället att jag hade lite mer tid att lägga på bloggen. Har många blogginlägg i huvudet som jag skulle vilja skriva, men tiden fattas tyvärr. Har satt ett mål på att försöka skriva åtminstone ett inlägg per dag, då jag vet hur tråkigt det är med bloggar som inte uppdateras så ofta.

Tror du att du fortfarande bloggar om 2 år?

Jag hoppas att jag gör det. Behöver som sagt små projekt att pyssla med på min fritid, jag har så mycket kreativ energi som behöver komma ut och att blogga är ju ett sätt att få ut en del av denna energi & dessutom så är det ju rasande roligt. Det är nog mer beroende på om jag har den tid som det krävs som sagt.

Utmaningen skickar jag vidare till anna, dorro, hundratretton, susanna & Rebecca

Ett litet paket en dag som denna!

Det har varit en märklig dag i dag eller rättare sagt så är tiden ur led. Jag var och tränade med en av mina arbetskompisar i kl.08.00 i morse. En väldigt bra start på dagen med andra ord. Sedan var min tanke att jag skulle ut och gå med Lemuren, ringa några viktiga telefonsamtal för att sedan äta lunch och bege mig till jobbet. Men när jag kommer till träningen, lite halvtrött för att frukosten ännu inte har börjat göra sin verkan och för att jag kanske gick upp lite för sent, så säger min arbetskompis till mig att "trodde inte att du ville träna så tidigt när du ska jobba natt". Eee neej det vill jag verkligen inte, men jag jobbar ju inte natt denna veckan! Men jodå, minsann, hon hade rätt. Så nu sitter jag här hemma och försöker att ställa om min kropp och mina tankar och funderar allvarligt på om jag kanske ska ta och införskaffa mig en kalender för 2011. Hohojaja, jag säger då det, jag har väl aldrig missat hur jag ska jobba tidigare.

Jag får glädja mig åt glada paket som kommer med posten i stället. Örhängen som godis vilka jag absolut inte kunde motstå och var tvungen att beställa hem härifrån.

Vem gillar inte marshmallows? I alla fall så gör jag det och kanske gör dessa mig lite sötare :-)

Macarons i öronen måste man ju bara ha, som små fluffiga moln och laktosfria är de garanterat. Ska definitivt få följa med till Paris nästa gång jag ska dit.

Att brinna för något

Så länge jag kan minnas har jag drömt om att spela teater, att stå på scen, leverera repliker, gestalta andra människor och få leva mig in i en annan värld för en liten stund. Vet inte riktigt varför jag alltid har haft den där känslan och längtan boende inom mig. Den har bara alltid funnits där och gjort sig påmind lite då och då.

För drygt tio år sedan fick jag möjlighet att vara med i en liten, liten uppsättning tack vare min farbror och hans sambo som faktiskt spelar teater. Jag blev totalt biten på en gång, det var det roligaste och mest fantastiska som jag dittills hade varit med om. Sedan dess är jag fast! Så fort jag får en möjlighet att vara med i en teateruppsättning tackar jag ja och det har blivit en del genom åren. Inte så att jag på något sätt är ett proffs, utan självklart på amatörnivå här i staden. Tyvärr finns här inte så stora möjligheter att spela teater eller att gå dramakurser. Det är nästan lika med noll och politikerna har fått för sig att vårt fina kulturhus ska bort. Det är skrämmande!

Själv är jag medlem i ett litterärt sällskap som vartannat år sätter upp relativt stora föreställningar ute i ett litet grustag i skogen. Bakom detta ligger enbart ideellt arbete av ett gäng entusiastiska och enormt brinnande amatörer. Att få vara med i en sådan gemenskap och att få möjligheten att agera inför så många människor (600) är en gåva. Det är så roligt att det inte i ord går att beskriva. Inför förra sommarens uppsättning fick jag äran att vara med i produktionsgruppen, vara marknadsföringsansvarig, skriva blogg samt gestalta huvudrollens utsatta storasyster. Det var en väldigt krävande sommar, men ack så rolig.

Ibland måste man kämpa för att få göra det man brinner för och längtar efter. Jag skrev blogg och hade ett stort ansvar i övrigt, enbart och endast enbart för att jag faktiskt ville spela teater. Det var verkligen värt allt slit. För när jag sedan stod där i strålkastarljuset sena sommarkvällar, sanden knastrade mellan tårna, barnen smög i buskarna och hästarna kissade mitt på scen, ja då hade jag glömt allt slit och bara njöt över att få göra det som jag brinner för som allra mest.

Spelet utspelade sig på 1200-talet, därav kläderna och vi spelade varje föreställning barfota. I bakgrunden kan ni se en av våra spelmän, i tidtypiska kläder och med tidtypiska instrument. Jag är i mitten med sommarblont hår och med min karaktärs teaterfamilj runt omkring.

Bara ett ord kan beskriva kvällarna mitt ute i skogen, med gräshoppornas spel i bakgrunden och flammande eldlågor på scen och det är magi, det var en magisk sommar.

Bloggen kan du hitta här.

Tillbaka till vardagen och rutinerna

Det har varit så underbart att vara ledig, bara skrota omkring och göra mest ingenting. Precis vad jag behövde, låta kroppen och knoppen vila från alla måsten och alldeles för tidiga cykelmornar på sliriga vägar. Nu har jag tjuvstartat vardagen lite med tre arbetsdagar innan Torsdagsledighet och Fredagskickoff. En lagom mjukstart innan arbetet drar igång på riktigt.

Dessutom kräver ett nytt år lite nya rutiner och kanske något nyårslöfte som man kan hålla ett litet tag för att sedan bryta och vänta på att ett nytt nyår skall infalla. Mitt nyårslöfte till mig själv och en ny vardagsrutin är att jag ska styrketräna några gånger i veckan. Jag har letat upp två vänner som ska fungera som mina coacher och träningskamrater, som jag ska boka in tider med varje vecka. För mina vänner kan jag ju inte svika och då måste jag hålla mitt löfte till dem och gå och träna. Sådan är jag, lite lat när det väl kommer till kritan. Jag måste ha någon som står bakom mig och puttar på för att jag ska komma iväg och träna, även om jag vet hur nyttigt det är för mig, min klena rygg och min hållning. Träningslokalerna tycker jag inte heller riktigt om, jag känner mig lite vilsen och bortkommen där. Jag går hellre ut i skogen med Lemuren eller rider längst stranden, för det är där jag känner mig hemma. Men I år ska jag minsann hålla mitt nyårslöfte till mig själv, få en starkare kropp, en bättre hållning och vem vet kanske jag även blir lite modigare.

Den vänliga människanEn utrotningshotad art?!?

Jag var på sjukhuset i dag för att ta ett blodprov. Väl där fick jag sätta mig tillrätta i stolen, dra upp min bästa blodprovsarm och fick ett litet stick. Så långt gick allting bra och sköterskan som höll i nålen var både trevlig och glad. Däremot rakt framför mig stod det en annan sköterska med sur min och tittade på oss. När jag var färdig att gå så frågade jag vänligt om de var okej för dem att skicka iväg blodprovet till MAS dit det skulle. Och oj vilken utskällning jag fick av den sura sköterskan eftersom det faktiskt stod på remissen att patienten (dvs jag) själv skulle skicka iväg provet via post. Så jag tog snällt mitt lilla blodprovsrör och pep iväg. Det var först efteråt på väg till bilen som jag blev lovligt förbannad! Det är verkligen INTE okej att behandla patienter på det här viset. Jobbar man inom sjukvården så är det ens förbannade plikt att vara trevlig, hjälpsam och ödmjuk mot andra människor. Kan man inte vara det så borde man genast bli omplacerad! Jag har personligen råkat ut för den där otrevliga, sura och bittra sjukvårdspersonalen några gånger. Varje gång blir jag mindre benägen att söka sjukvård, jag känner mig besvärlig, jobbig och mindre betydelsefull. Det värsta är att jag tror att i princip alla någon gång har råkat ut för det här. Som patient ska man känna sig trygg och tagen på allvar. Bara att någon lyssnar på en, tar sig tid och säger några vänliga ord kan göra att man som patient mår så mycket bättre både psykiskt och fysiskt. Det vet jag, eftersom jag jobbar som sjuksköterska och i mitt yrke borde detta vara en självklarhet för alla.

Det där med att unna sig!

Gårdagen var verkligen ingen bra dag. Den började med att en vän skällde ut mig för orsaker helt utan sanning. Tråkigt, ledsamt och enormt onödigt. Men för henne hade ryktena blivit sanning och då är det väldigt svårt att försvara sig. Sedan fortsatte dagen i samma anda. Köksvasken visade sig vara ett riktigt fuskbygge och började läcka när maken diskade. Dragkedjan på min vinterkappa pajade när jag stod stressad stod i halen på väg till jobbet. När jag kommer till jobbet är mitt passekort borta och skohyllan ramlar ner när jag ska ställa upp mina skor där. Jag ville bara gå hem och dra täcket över huvudet. Då gäller det att tänka om! Att tänka att det är dagar som dessa som testar mitt tålamod. Att jag kanske kan bli en bättre människa genom denna förjävliga dag, Det gör ju faktiskt livet lite lättare även dagar då man bara vill försvinna. Dessutom tänker jag att då måste jag ju köpa mig en ny, fin jacka. För det känns ju liksom okej. Det kan jag ju faktiskt unna mig. I alla fall har jag hitta en helt underbar kappa från Desigual som kanske måste bli min. Den är i alla fall rackarns fin! Finns att köpa hos tintinstyle.