Det som göms i snö..

Ibland blir jag så trött på mig själv för att jag är så slarvig. Av någon anledning lägger jag saker huller om buller, slänger in mina endast provade kläder i en skrynklig hög i garderoben och lägger smycken på de mest osannolika ställen. Oftast för att jag har bråttom, ibland för att jag bara är tankspridd och så såklart för att jag är lat. Sedan när röran är för outhärdlig blir tokig, för att det är så stökigt och för att jag absolut inte hittar det jag söker. Så städar jag, hänger noggrant upp mina kläder, lägger smyckena där de känner sig hemma och stryker mina älskade klänningar. Precis då, när det är sådär härligt nystädad och ordningsamt njuter jag för en stund och är nöjd över mig själv. Sedan börjar jag om från början, direkt, på en gång, börjar jag slänga saker omkring mig igen. Tänk om jag bara kunde vara lite mer ordningssam.

I går när garderoben städades hittade jag en väska som legat undangömd under stickiga tröjor och stora överkast i säkert ett år. I väskans yttersta fack hittade jag till min förvåning mina saknade smycken. Silverträdet med sin fågelbur fick jag av min man när vi var i New York för två år sedan och det har verkligen varit saknat. Det färgsprakande trähalsbandet hittade jag i en liten nätt butik i Milano, sådana minnen kan man ju inte slarva bort.